Jag minns min mammas ögon
Jag minns min mammas ögon.
Jag minns en taxiresa som aldrig blev av.
Mamma ringde från jobbet på Sveriges Radio. Hon arbetade på den makedonska redaktionen. Vi skulle någonstans, jag minns inte vart, men jag minns samtalet. Hon uppgav sitt namn: Liljana Ilievska.
Det blev tyst i andra änden.

Sedan:
”Vi kör inga jävla invandrare.”
Och så lades luren på.
Jag minns hennes ögon. Inte ilska. Inget skrik. Bara en kort sekund av något som brast – och sedan den där välbekanta hållningen igen. Rak rygg. Värdighet. Vidare.
Det var Sverige då.
Men det var också början på en livsresa som säger mer om det här landet än någon enskild artikel någonsin kan göra.
Från reporter till ambassadör
Min mamma kom hit som invandrare. Hon blev reporter på Sveriges Radios makedonska avdelning. Hon berättade Sverige för dem som ännu inte kunde språket. Hon förklarade samhället, demokratin, kulturen.
Sedan blev hon entreprenör. Startade en egen blomsteraffär. Byggde något eget.
Och senare, ironiskt nog, började hon arbeta på svenska ambassaden i Makedonien.
Där berättade hon om Pippi Långstrump. Om Ingmar Bergman. Om Greta Garbo.
Hon visade upp Hammarby Sjöstad och talade om hållbar stadsutveckling.
Hon talade om jämställdhet. Om tillit. Om det svenska samhällskontraktet.
Hon representerade Sverige.
Hon blev en av våra bästa ambassadörer.
En invandrare.
Därför gör det ont
När jag läser Svenska Dagbladets artikel “Forskare: Inget annat land i Europa har svängt så kraftigt” av Maria Jelmini (14 februari 2026) gör det ont i hjärtat.
Inte för att politik inte får förändras. Det är demokrati.
Inte för att frågor om integration, trygghet eller kapacitet är oviktiga.
Utan för att tonen ibland känns som om vi glömmer människorna.
Artikeln refererar till Henrik Emilsson, forskare i statsvetenskap med migrationsfokus, som konstaterar att Sverige genomgått en kraftigare omsvängning än något annat land i Europa.
Och jag undrar, liksom Henrik Emilsson undrar, vad det är vi vill vara.
Som han säger: det är i stort sett samma människor som en gång ville att Sverige skulle vara så öppet som möjligt, som nu vill att Sverige ska vara så stängt som möjligt.
Jag undrar:
Vill vi vara landet som svänger med rädsla?
Eller landet som står stadigt i värderingar?
Bakom varje siffra finns en Ljiljana.
En person som bygger, arbetar, betalar skatt, startar företag, representerar Sverige utomlands och lär barn i ett annat land att älska Astrid Lindgren.
När retoriken hårdnar blir stoltheten mindre självklar.
Men kanske är det just nu stoltheten måste vara ett aktivt val.
Behöver vi arbetskraftsinvandring?
Ja.
Sverige är ett litet land i en global ekonomi.
Vi behöver kompetens. Vi behöver entreprenörer. Vi behöver människor som vågar börja om.
Men ännu mer än så behöver vi vår moraliska kompass.
Att hjälpa människor i nöd är inte naivitet. Det är civilisation.
Att skapa strukturer som fungerar är ansvar.
Att hålla båda tankarna samtidigt är mognad.
Det ena utesluter inte det andra.
Vi får inte sluta berätta de här historierna
Min mammas resa är inte unik. Det är just det som är poängen.
Det finns tusentals liknande berättelser. Läkare. Ingenjörer. Företagare. Lärare. Kulturarbetare. Föräldrar. Skattebetalare. Ambassadörer.
Om vi bara pratar om problemen förlorar vi proportionerna.
Om vi bara pratar om siffror förlorar vi människorna.
Vi behöver ett Sverige som både kan ställa krav och visa hjärta.
Som både kan vara strukturerat och generöst.
Som både kan diskutera politik och hedra människors värdighet.
Jag vill fortsätta vara stolt över Sverige.
Men stolthet är inget man kräver.
Det är något man förtjänar.
Och jag tänker fortsätta kämpa för ett Sverige som förtjänar den stoltheten.
För min mammas skull.
Och för alla dem som fortfarande bär det här landet – ofta utan att någon riktigt märker det.